Dag 3 vaknade vi upp till ljudet av ösregn! Vi hade planerat att åka till det lokala caféet kl 0830 för att inta den sedvanliga uppiggande koppen kaffe. Men efter en rastrunda i olivlunden bestämde Giusi, Monika och jag att vi skulle vänta en stund och hoppas på att regnet skulle avta.
Regnet avtog något och vi svängde in på torget och satte oss först inne då allt var blött ute. Tog en kopp kaffe pratade en stund sedan sprack molnen upp och det kom lite sol och vi flyttade ut för att inta ytterligare en kopp. Efter det var vi alla vakna 😉😉 och redo för förmiddagens date.
När vi kom tillbaka till kenneln började det regna igen och vi bestämde oss för att vänta lite med nästa date mellan Saga och Jamie. Himlen var väldigt mörk och efter en timme eller så föreslog Giusi att vi kunde låta hundarna träffas i Geraninos stall så att vi kunde slippa regnet (Geranimo är familjens häst). För mig var det helt ok och vi började gå mot stallet. Jag märkte att Giusi studerade molnen, men tänkte inte så mycket på det. Vi "vikingar" är ju vana vid dåligt väder.....vi kan ju bara bli blöta tänkte jag!!!
När vi närmade oss stallet blev det uppehåll och vi ändrade snabbt planen och Monika kom upp till oss i olivlunden med Jamie.
Hundarna lekte en kort stund och sedan blev det parning, medans vi satt där med hundarna hördes det plötsligt ett MYCKET märkligt ljud och det började blåsa....ljudet går inte att beskriva och nu började det regna igen. Ljudet blev VÄLDIGT intensivt och det gick inte att avgöra vad det var som lät. Det lät som ett expresståg som kom i 200 km i timmen. Jag såg på Giusi att något var totalt fel ...plötsligt springer hon upp till huset kallar på Gabriele och kommer springade med ett paraply. Jag hann bara tänka åhhh va gulligt av henne och sedan hände något jag ALDRIG har upplevt i hela mitt liv.
Stora vita tennisbollar föll från himlen och när de träffade marken studsade de högt upp i luften.....jag hann tänka hagel????? Eller ????.....då började Monika säga aj aj aj hon nästan viskade fram orden Giusi försökte skydda oss ned paraplyet. Monika och jag tänkte samma tanke i samma sekund....VI MÅSTE SKYDDA HUNDARNA!! Båda skyddade hundarna med våra kroppar och vi fick för allt i världen vara super lugna så att hundarna inte skulle få panik. De hängde fortfarande fast i varandra, situationen kunde bli farlig för hundarna. Det fanns ingen tanke i mitt huvud som sa att detta var livsfarligt för oss.
Efter några minuter...jag vet faktiskt inte riktigt hur lång tid det gick, så släppte Jamie och jag lyfte upp Saga på axeln höll henne med rumpan i vädret och huvudet neråt för att skydda det och sedan började jag springa allt vad jag orkade (i blöta sandaler). Monika sprang med Jamie ner till husbilen och jag fram till huset för att söka skydd. Giusi kom snabbt efter mig och vi kom in i huset oskadda. I huset hade Gabriele haft fullt upp med att få in alla djur i säkerhet och stänga alla fönsterluckor, stänga dörrar och rädda vad som räddas kunde. Vi var oroliga för Monika och schappepojkarna!! Var Monika i säkerhet...hur gick det för schappepojkarna hann de i säkerhet??? Lika fort som haglet kom så försvann det och Giusi sprang ner till Monika för att kolla hur det var. Som tur är var allt bra. Monika hade blivit träffad flera gånge i huvudet och på ryggen men annars var det ok. Pojkarna var ok...tack och lov.
Saga låg i soffan med handdukar runt sig och jag hjälpt Gabriele med det jag kunde. Han var skadat, hans tå och nagel hade spräckts när ett hagel hade träffat foten.
På bilden ser ni ett hagel som börjat smälta. Då kanske ni förstår hur stora de var. Det var helt vansinnigt och först när vädret lugnat ner sig, insåg jag vilken fara vi varit i och min puls höjdes och tankarna snurrade....DETTA hade kunnat gå VÄLDIGT illa för oss alla!!
Men hundarna var helt helt lugna ingen panik ingen reaktion överhuvudtaget under och inte efter. Jag är SÅ imponerad över dessa 2 💙❤!!
Oron hos oss människor släppte inte på ett bra tag. Vi fick rapporter från närliggande byar som beskrev att flera hagelskurar va på väg ....snabbt sprang jag upp på rummet och stängde alla dörrar och fönster och försökte ställa bilen på ett mera skyddat plats. Rutorna var hela resten kunde jag inte bedömma.
När jag kom tillbaka tiil köket visade Gabriele en film från en by som ligger 2-3 km från deras hus....åhhhh nej tänket jag!!! INTE IGEN!! MEN vi kom undan och skuren drog norrut!
En ny oro kröp fram...en stor del av deras livsverk olivlunden och årets skörd var i fara. Alla träden var fulla av oliver som alldeles strax skulle skördas och ge familjen en inkomst. På marken låg det oliver och smågrenar från alla träd. Skulle skörden och träden klara ovädret och kylan som uppstod på grund av hagelskuren???? Detta året som hade sett så lovande ut ....hur ska det bli nu??
Det är så förbannat orättvist först ska människorna i detta området av Italien drabbas hårt av COVID-19 pandemin, sedan den ekonomiska bördan av förlorad inkomster från turismen och nu detta....när ska de få lite medvind??
Plötsligt kändes det så tungt i hjärtat 😥 dessa hårt arbetande duktiga människorna VARFÖR?? Men mitt i alla känslor satte vi oss vid köksbordet tog ytterligare en kopp stark kaffe och Giusi och Gabriele sa vi får se om några dagar och sedan började de mysa med Saga och sakta såg jag ett litet leende på läpparna, för alla var vi i säkerhet och Saga gulliga gulliga Saga var på besök ....
Ovädret drog bort och vi gick och vilade oss en stund för i kväll ville Monika till byn för att äta pizza och så fick det bli...
Gabriele stannade hemma för att hålla ställningarna om ovädret skulle komma tillbaka och Monika, Giusi och jag åt den bästa pizzan jag ätit, drack ett glas vin och pratade i timmar sedan drog vi hem! En dramatisk dag var slut ....all was well in Dogcity. Men oron för odlingen låg kvar ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar